Avsnitt två: Hemligheten med den förseglade tunneln

Vattendroppar föll nu ner på vår fackla. Elden var på väg att slockna.

Vi stod i en smal tunnel – så smal att professorns axel hade skrapat mot stenen, och Hans rygg fortsatte att slå i taket. Min andning blev oregelbunden. Syret i tunneln smakade annorlunda – som om luften tillhörde en annan tid.

Sedan hände något ... något som skickade is längs våra ryggar.

Tunnelns mynning bakom oss hade förseglats.

Inget ljud hördes, ingen skakning. Gången vi just hade kommit igenom var nu fullpackad med stenar, som om stigen aldrig hade funnits.

"Hur... hur är detta möjligt?" muttrade jag.

Professorn höjde ficklampan högre, och i det fladdrande ljuset såg vi något – skrapmärken på tunnelväggen. Som om någon – eller något – hade försökt att klora sig ut med spikar eller klor.

Hans sade med darrande röst: ”De här märkena… de är färska.”

Jag gick närmare väggen och rörde vid den – stenen var fuktig, och reporna var verkligen färska. Någon… eller något… hade försökt fly härifrån.

Professorn tog ett djupt andetag. ”Det här är inte bara naturliga formationer, Axel. De här stigarna… tror de.”

"Tror de?" frågade jag chockat.

"Ja ... ibland öppnar de sig, ibland stänger de sig. Någon kraft här nere vägleder oss – och den vill att vi ska gå någonstans."

Jag tog ficklampan och klev djupare in i tunneln. Vatten kvavade under min häl, och luften var tjock av en konstig lukt – något som liknade förruttnelse… eller kanske något som länge varit begravt.

Sedan hörde vi det – ett svagt, konstant prassel… som om något massivt kröp fram, långt under oss.

(Återblick)
För två veckor sedan anlände vi till Reykjavík. Islands huvudstad – lugn på ytan, men vi visste att vi bara var gäster där i några dagar. Efter det skulle vår resa leda nedåt – långt, långt ner.

Vi hade bara packat det nödvändigaste: torkad mat, vatten, ficklampor och en karta – samma karta som pekade mot mynningen av en slocknad vulkan, som sägs vara nyckeln till vår resa.

Professorn var nöjd. Han jagade inte bara jordens hemligheter – han sökte bevis på sin kunskap.

Jag? Jag brydde mig bara om att hitta vägen tillbaka.

Ett ljud ekade i tunneln igen – närmare nu.

Vi tre pressade oss mot varandra. Ficklampan flimrade. Vi höll andan och lyssnade.

Och sedan… såg vi en skugga röra sig.